Vi deltog med Three on a Straw, tre historier med trädockor, och en dockworkshop med naturmaterial.

Grupper från fem länder var inbjudna tillsammans med framstående inhemska grupper. Festivalen ville manifestera den traditionella rika indonesiska dockspelskulturen.

Förutom en rad föreställningar arrangerades talkshows och seminarier om hur man kan bevara den traditionella dockteaterkonsten och utveckla den i en globaliserad värld. Vi blev inbjudna av arrangörerna som sett oss vid festivaler i Hanoi och Istanbul, deltagandet möjliggjordes genom stöd från kulturrådets bidrag för internationellt utbyte.

Och vi förberedde vad vi skulle säga på scenen om att bevara det traditionella inom Dockteaterkonsten. Jag sa att vi inte hade någon i vårt land, men vi sjunger mycket och berättar mycket, har vi alltid gjort för det har varit långt mellan stugorna.

Den där purjolöken man spelar med, ja, naturmaterialen har en enorm kraft!

Kunde varit var som helst på klotet!

Teaterstudenter följde oss hela festivalen, de gjorde en egen show, en karikatyr på de traditionella personagerna i Ramayana, som de sett som Dockteater sedan de var små, de ville veta allt om hur vi kommit på att göra det vi gör, det var som att ha en Fanclub!

Det gick att få ner alla våra dockor i en resväska, spelbord och lite annat ordnade arrangörerna. Lite lättare sommartid, oftast skickar vi scenografin med Schenker eller DHL, det kostar, och man vet aldrig om packlådorna kommer fram i tid, I Istanbul kom de direkt till scenen, då hade man tur!

Har väl aldrig haft så många unga människor som ville ta foto på våra dockor efter en föreställning, dessa var teaterstudenter som gjorde en nättidning om festivalen. Som förresten sändes streamad dygnet runt, från en minibuss med storskärm på taket!

Liksom Talkshowen med två proffesorer, om det där med traditioner.

Och i pauserna fick man mat!

Innan man fick se fantastisk föreställning med Gamelangorkester!

I den traditionella stilen, en Romeo & Julia-historia.